Det första jag tänker när jag vaknar på morgonen är: Å nej, det här är inte sant. Det är morgon. Jag måste gå upp. Och sen tänker jag: Nu är det femton timmar kvar till jag får gå och lägga mig igen.
Jag läser Martina-koden, Martina Haags tredje krönikesamling. Jag har mått ganska kass de senaste dagarna och tröstläst Martina mellan olika smärtstillande som inte innehåller acetylsalicylsyra – det kan man tydligen dö av om man har astma. Inte för att jag har riktig astma, jag har bara lite svårt att andas ibland. Det är hursomhelst en rolig liten bok, jag vet för jag har redan läst den ungefär sju-åtta gånger, men som man kan läsa om och om igen utan problem.
I går badade jag i badkaret. Det enda som förstörde den romantiska upplevelsen med mig själv i ett vaniljdoftande skum var att vatten långsamt började rinna ut på badrumsgolvet. Men det är klart – så vidrig som jag var i mitt tidigare liv förtjänar jag såklart inte bara en läckande diskmaskin – det räcker liksom inte med fuktskador i köket och nylagd parkett i hela köket – det måste läcka lite i badrummet också.
Jag brukar önska att jag skulle se ut lite mer som Clémence Poésy när jag vaknar. Det har väl gått sådär hittills.
Jag släpar benen efter mig i stora tofflor som jag fick av exets mamma och inte har kunnat förmå mig själv att kasta för att jag älskar dem så mycket, i morgonrock och en spontan knut mitt på huvudet, runt i min ganska stökiga lägenhet. Jag lufsar omkring som en stor björn som gått vilse på vägen till Ide, med mitt tjocka vintertäcke efter mig, som en överdimensionerad snuttefilt. När ska jag får gå och lägga mig igen?
Mellan mina många powernaps i soffan och timmar i sängen tittar jag på SVT’s Hallå Mumbai – en riktigt rolig komediserie om ett indiskt callcenter i Mumbai. Det får mig att må lite bättre i sisådär tjugo minuter åt gången.
I natt drömde jag om Han som inte får nämnas vid namn (“Ditt ex är som Voldemort”, fnissade Jessica när vi satt på Condeco häromdagen, hon med en stor Coca Cola utan bubblor i framför sig. Man får tydligen vänja sig vid att Colan kommer utan kolsyra när den kommer ur en stor öltapp! Jag satt med en Chailatte gjord på något konstigt pulver som måste ha bestått av 90% socker, resten smakförstärkare och diverse skojiga E-nummer. Den smakade mycket socker men desto mindre chai.) Jag vaknade svettig och lite illamående, med ett märkligt habegär. Jag undrar hur många månader det ska ta innan det släpper.
I cling to sorrow like I’m clinging to you
the only thing that I ever knew
Deep in the dark I sleep with a ghost
Erik Hassle – Love me to pieces
